Lars Olsson
April 1999

Förord

Denna rapport har tagits fram på uppdrag av projektet Teknisk Framsyn. Syftet med studien är att belysa svårigheterna med att förutsäga teknikens framtida utveckling. Rapporten bör vara av värde för medarbetarna i projektet – den ger perspektiv på den egna rollen i arbetet och rubbar de normala tankecirklarna. Rapporten Teknisk Baksyn gör inga anspråk på att vara fullständig utan ska ses som en introduktion till området. En viktig inspirationskälla har varit det tal som Svante Lindqvist höll vid Teknisk Framsyns "kick-off" den 18 januari 1999.

Lars Olsson har varit projektledare för projektet Teknisk Baksyn och han har också författat rapporten. Ett särskilt tack riktas till Lennart Elg, NUTEK, för många värdefulla kommentarer. Övriga personer som under arbetets gång kommit med tips och synpunkter, eller på annat sätt varit behjälpliga är: Göran Friborg, NUTEK; Hans Glimell, Göteborgs universitet; Jan Hult, Chalmers tekniska högskola; Arne Kaijser, KTH; Lennart Lundh, Försvarets materielverk; Nils Markusson, NUTEK; Pär Rönnberg, IVA och Ralph Schroeder, Chalmers.

Göran Marklund
Teknikpolitiska analyser, NUTEK

Den som inte också ser bakåt då hon skall se framåt får en dag se upp!

Arbetet gör inte anspråk på att fullständigt täcka in vare sig litteraturen på området eller de faktorer som bidrar till att förutsägelser lyckas mer eller mindre bra. Arbetet ska främst rubba invanda tankebanor och ge deltagarna i projektet Teknisk Framsyn perspektiv på sin egen roll i sitt framsynsarbete.

Rapporten inleds med en kort översikt över människans ansträngningar att skapa framtidsbilder. Därefter följer en genomgång av hur olika forskare, som med facit i hand analyserat tidigare förutsägelser, har sett på svårigheterna i att se framtiden. Vidare behandlas frågor såsom Vilka har skapat visioner om teknikens utveckling under det senaste halvseklet?, Vilka har trott på dem? och Kan vi säga något om framtiden? Avslutningsvis diskuteras de framkomna synpunkternas relevans för arbetet med Teknisk Framsyn.

2. Önskan att kunna förutsäga framtiden
Människans önskan att kunna säga något om framtiden är inte ny. Historien bjuder på upprepade försök till förutsägelser av olika slag och som har haft olika syften. Vi finner bland annat exempel på framtidsbilder som tillkommit för att kritisera samtiden – exempelvis verk av Thomas More, Karin Boye och George Orwell – eller bilder som kan betraktas som en tankens lek – exempelvis verk av Jules Verne. Andra kategorier av bilder är religiösa profetior, tecken i naturen och historiska analogier. Framtidsbilderna har varit såväl hotbilder – dystopier – som visioner om en bättre framtid – utopier.

De mer organiserade framtidsstudierna växte fram efter det andra världskriget – främst i militärindustriella kretsar i USA. Därifrån spreds olika metoder för prognosverksamhet till den civila sektorn. Mot slutet av 1960-talet hade studiumet av framtiden etablerat sig som en egen forskningsdisciplin med vetenskapliga ambitioner. Tidskrifter startades i ämnet och konferenser anordnades runt om i världen. I många länder tog staten initiativ till att upprätta organisationer för framtidsforskning.

En kris som ytterst få lyckades att förutse var oljekrisen efter kriget mellan arabstaterna och Israel 1973. Detta undergrävde tilltron till framtidsstudier på många håll.

I Sverige arbetade Försvarsmakten med prognoser över den militärtekniska utvecklingen från mitten av 1950-talet. Mot slutet av 1960-talet ökade intresset för framtidsstudier bland civila organisationer och företag. IVA föreslog 1969 att ett institut för framtidsstudier skulle inrättas. IVA hade då haft en egen arbetsgrupp inom området i två år. Vid samma tid lämnades också flera motioner om framtidsstudier in till riksdagen. Regeringen tillsatte en arbetsgrupp för att utreda frågan under ledning av Alva Myrdal. Arbetsgruppen lämnade sitt betänkande år 1972 – Att välja framtid (SOU 1972:59). Betänkandet resulterade bland annat i att Sekretariatet för framtidsstudier inrättades året därpå. År 1987 övergick sekretariatet i Institutet för Framtidsstudier.

Teknikområdet finns inte oväntat bland de många områden som varit föremål för framtidsstudier. Frågor som behandlar teknikens framtida utveckling har varit centrala – inte minst inom rörelsen technology assessment som växte fram i USA på 1970-talet. Syftet med technology assessment är att i förväg försöka analysera vilka konsekvenser introduktionen av en viss teknik kan förväntas få. Utifrån denna kunskap ska det sedan vara möjligt att styra utvecklingen i önskvärd riktning och att undvika teknikens negativa effekter. Technology assessment översätts till teknikvärdering eller ibland till konsekvensanalys eller teknikbedömning. Teknikvärderingen har utsatts för kritik från många håll – inte minst från historiker. De ifrågasätter möjligheterna att bedöma de vidsträckta konsekvenserna av den tekniska utvecklingen.

Internationellt har intresset för studier av framtidens teknik tilltagit under senare tid. Det svenska projektet Teknisk Framsyn kan ses som ett uttryck för detta ökade intresse.

3. Svårigheter med framtidsstudier
Flera forskare har studerat gångna tiders förutsägelser. Detta kapitel redogör för några principiella svårigheter med att förutsäga framtiden.

Den nya energikällan skulle också kunna användas till att förbättra väderleken på jorden – till att smälta isberg, att göra nordliga hamnar isfria året runt och till att skapa hela luftkonditionerade städer i tropikerna. Den destruktiva förmågan hos tekniken, som visades så klart i andra världskrigets slutskede, skulle kunna bli nyttig i större byggnadsprojekt, bland annat genom att spränga bort hela berg. Det fanns långtgående planer i USA på att använda atomexplosioner för att spränga en ny Panamakanal. Projektet hade stöd i regeringen men förverkligades inte. Bland annat stupade det på att befolkningen i de berörda länderna i Centralamerika inte tilltalades av idén.

De människor som målade upp dessa storslagna visioner var oftast lekmän på området: vanligen journalister men ibland också höga statstjänstemän och politiker. Forskare var överlag betydligt mera skeptiska, något som vi ska återkomma till längre fram i denna rapport. Ett fel som lekmännen gjorde var att de inte kunde föreställa sig problemen med att utveckla atomkraften. De underskattade säkerhetsriskerna och överskattade enkelheten i att ta fram små och lätta aggregat.

Den stämning som rådde i slutet av 1940-talet och under det följande decenniet var också av betydelse i sammanhanget. Sovjetunionen sprängde sin första atombomb 1949 och ett framtida världskrig skulle förmodligen innebära att mänskligheten utplånades. Inte minst på officiellt håll i USA fanns en stark önskan att skapa en positiv motpol till undergångsstämningarna. Därför gjordes stora ansträngningar för att finna civila tillämpningar av atomkraften. Ett konkret uttryck för dessa strävanden var president Dwight D. Eisenhowers Atoms for Peace-program, som han lanserade i ett tal inför Förenta Nationernas generalförsamling i december 1953.

Corn poängterar att förutsägelser om total förändring ofta målar upp en bild av att förändringen kommer att gå ganska fort. I verkligheten tar det dock lång tid innan en ny teknik har blivit tillräckligt förbättrad för att kunna få en vid spridning. Något som också kan fördröja en ny tekniks segertåg är att äldre teknik tenderar att förbättras avsevärt, då den utsätts för konkurrens. Temat tävlan mellan olika teknikslag har bland andra berörts av Nathan Rosenberg. Ett exempel han tar upp är hur segelfartygen förbättrades och blev mer effektiva under 1800-talets senare hälft då de utsattes för konkurrens från de nya ångfartygen.

Ett historiskt exempel är radion. I början av seklet sågs radion som en trådlös telegraf (wireless) för punkt till punkt-kommunikation när man inte hade tillgång till någon kabel, till exempel mellan ett fartyg och stationer på land. Den nya tekniken skulle således fungera som ett komplement till de befintliga telegrafsystemen. Vad man inte förutsåg var att denna trådlösa telegraf inom ett par decennier skulle finna sitt viktigaste användningsområde som en envägs kommunikationskanal för underhållning, reklam och nyhetsförmedling – nu under benämningen radio.

Ett annat och mer aktuellt exempel är datorerna. De utvecklades ursprungligen för avancerade matematiska beräkningar. I svenskt språkbruk användes termen "matematikmaskiner" långt in på 1960-talet för att beteckna datorer. De vetenskapsmän som under 1930- och 1940-talet konstruerade de första datorerna såg dem som vetenskapliga instrument – främst användbara i forskning eller för militära ändamål. Att tekniken skulle kunna få ett vidare användningsområde – med tillämpningar som ordbehandling eller spel – kunde de inte föreställa sig. Deras uttalanden om maskinernas begränsade framtida avsättningsmarknad blir då fullt förståeliga.

När datorpionjären och fysikern Howard Aiken vid Harvarduniversitetet i slutet av 1940-talet fick höra talas om planer på att kommersiellt tillverka datorer framhöll han att ett sådant projekt var dömt att misslyckas. Skälet var att hela USAs behov av beräkningar skulle kunna tillgodoses av fyra eller fem datorer, enligt Aiken. Före programmeringsspråkens tid var datorerna inte särskilt användarvänliga för personer utan djupa kunskaper i matematik, vilket också bidrog till att man underskattade datorernas framtida användningsområden.

Teknik som universalmedel
Det tredje misstaget, som Corn nämner, är förknippat med synen att ny teknik skall fungera som ett universalmedel mot olika sociala problem. Utifrån detta betraktelsesätt förväntas den nya tekniken medföra stora förändringar och samtidigt stärka de sociala mönster och värderingar som existerar i samhället.

De överdrivna förväntningarna på vad den nya tekniken ska åstadkomma är ofta ett resultat av okunnighet om teknikens funktionssätt. Enligt Corn har dessa överdrivna förväntningar blivit vanligare under det senaste århundradet i takt med att tekniken i allt högre grad grundar sig på abstrakta och svårbegripliga vetenskapliga teorier. Corn konstaterar att amerikaner historiskt har föreställt sig att maskiner ska komma att stärka värderingar som delats av majoriteten av befolkningen – såsom demokrati, individualism, effektivitet, renlighet och familjesammanhållning. Att tekniken ofta setts som ett universalmedel för att skapa en bättre värld har också påpekats av Carolyn Marvin. Ett exempel är att vissa personer i början av 1900-talet trodde att den trådlösa telegrafen skulle göra människor mer upplysta och att den skulle bidra till säkerhet och fred.

När lasertekniken såg dagens ljus på 1960-talet rådde stor osäkerhet om vad den kunde användas till. I takt med att fiberoptiken utvecklades framträdde dock ett viktigt användningsområde, nämligen telekommunikation. Just de möjligheter som uppkommer då dessa två tekniker kombineras driver utvecklingen inom området i dag. Sådana oväntade kopplingar mellan olika tekniker är givetvis mycket svåra att förutsäga.

Enligt Schnaars är det vanligaste skälet till att försöken att förutsäga framtiden har misslyckats att siarna har varit alltför fascinerade av själva tekniken och dess möjligheter – och mer eller mindre förälskat sig i den. De har totalt försummat ekonomiska och marknadsmässiga aspekter som en följd av teknikförälskelsen. De har också vanligen begått misstaget att vara alltför optimistisk i sina förutsägelser och målat upp bilder av alltför stora förändringar. De har glömt att marknaden inte tillåter alla mirakulösa tekniska produkter att slå igenom. Schnaars betonar att även om vissa personer uppenbarligen trott motsatsen så är inte marknadstillväxt för en viss produkt given eller ens sannolik; faktum är att de flesta nya produkter misslyckas med att leva upp till förväntningarna. Några få exempel finns dock där produkter till och med har överträffat de mest optimistiska förväntningar – till exempel datorer, videoapparater och mikrovågsugnar. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa exempel är sällsynta undantag.

Tidsandan
Schnaars diskuterar också förutsägelsernas tidsbundenhet. Han konstaterar att framtidsstudier från samma tidsperioder ofta fokuserar på samma saker. Ofta är de personer som är verksamma med förutsägelser genomsyrade av rådande tidsanda (Zeitgeist). Schnaars menar – i likhet med Corn – att framtidsvisionerna säger mera om samtiden än om framtiden som sådan. Varje tid har sin karaktäristiska tidsanda, vilken enligt Schnaars är "marked by a predominant feature that characterizes the intellectual, political, and social trends of that era". Det innebär bland annat att det finns en fokusering på vissa aktuella teknikområden. Exempel på teman som dominerat förutsägelser från olika tidsperioder är atomkraften på 1950-talet, rymdkapplöpningen på 1960-talet och energifrågorna på 1970-talet.

Det stora problemet med att framtidsstudier är genomsyrade av tidsandan är att de personer som målat upp en bild av framtiden ofta tror att dagens viktiga frågor också ska vara morgondagens. Så är vanligen inte fallet.

Inte sällan har förutsägelser misslyckats på grund av att de har grundat sig på innovationer som inte erbjuder kunderna några egentliga fördelar och som dessutom är dyrare än den teknik de ska ersätta. Ett exempel är bildtelefonen, som spåddes en lysande framtid i slutet av 1960-talet. Den var dock dyr och gav inte kunderna något av verkligt värde; i de flesta fall var den vanliga telefonen fullt tillfredställande. Om man ändå ville se varandra, ville man förmodligen helst träffas i verkligheten.

Det är således av stor betydelse att de som försöker förutsäga framtiden genomför cost-benefit-analyser. De måste väga en viss tekniks nytta för användarna mot det pris som användarna får betala. Schnaars betonar att relativt få produkter misslyckas att slå igenom på grund av tekniska svårigheter – de misslyckas för att man inte begrundat marknadssituationen i tillräcklig utsträckning. En svårighet med att strikt tillämpa cost-benefit-analyser är dock att de flesta produkter är primitiva och dyra då de först ser dagens ljus. Frågan är hur snabbt produkten kan bli tillräckligt mycket billigare och bättre för att kunna konkurrera med de produkter som redan finns på marknaden. Vi ska återkomma till denna fråga längre fram.

Symboliska drivkrafter
Det är naturligtvis viktigt att i allt framsynsarbete beakta ekonomiska aspekter och genomföra cost-benefit-analyser. Samtidigt måste det framhållas att dessa aspekter inte alltid är avgörande – rationellt ekonomiskt tänkande är inte det enda som påverkar teknisk förändring.

Teknik är ofta ett resultat av andra överväganden än de ekonomiska, framhåller Svante Lindqvist i en artikel om problemen med teknikvärdering. Ett exempel är utvecklingen av rakettekniken. Inte minst tyskarnas satsning på att tillverka V2-raketer under andra världskriget framstår som märklig eftersom raketen inte var särskilt effektiv som vapen. Sprängkraften var måttlig och träffsäkerheten mycket dålig. Ändå satsades stora resurser på att ta fram och tillverka dessa vapen, konstaterar Lindqvist och ställer sig frågan varför? – en fråga som engelska underrättelsetjänsten ställde sig redan 1944. Lindqvist sammanfattar en hemlig rapport från underrättelsetjänsten till det engelska krigskabinettet och finner ett tänkbart svar:

Lindqvist framhåller att ingen cost-benefit-analys hade kunnat motivera satsningen på V2-raketen. Det avgörande i sammanhanget var dess symboliska betydelse för de tyska beslutsfattarna. Här finns också paralleller till det amerikanska rymdprogrammet under 1960-talet. Även om rymdprogrammet officiellt motiverades med dess vetenskapliga och tekniska nytta för mänskligheten, så var de viktigaste drivkrafterna symboliska och militära. Det handlade inte minst om att visa omvärlden att USA var den ledande nationen på det tekniska och vetenskapliga området. När målet – att vara först med att placera en människa på månen – var nått gick luften ur rymdprogrammet.

Enligt Lindqvist försvåras arbetet med att förutsäga framtiden av att en stor del av all teknikutveckling sker inom den militära sektorn. Den nödvändiga kunskapen är inte ens i ett demokratiskt samhälle tillgänglig för personer som arbetar med framtidsstudier.

4. Aktörerna – lekmän och experter
Vem förde fram alla storslagna visioner om framtiden och vem trodde egentligen på dem? De flesta människor trodde faktiskt på de framtidsvisioner som publicerades i tidningar och tidskrifter, hävdar både Corn och Schnaars. De framhåller dock att åtskilliga var skeptiska.

Otillräckliga tekniska och vetenskapliga kunskaper har ibland bidragit till alltför optimistiska förutsägelser. I förlängningen betyder detta rimligen att personer utan djupare kunskaper på området i större utsträckning än experter trott på framtidsvisionerna.

Det faktum att experter ibland har haft en ganska realistisk uppfattning om olika förutsägelsers potential får inte förleda oss att tro att alla vetenskapsmän och ingenjörer med klar blick sett vad som varit troliga framtida utvecklingslinjer. Ett exempel är synen på atomkraftsdriven sjöfart bland svenska varvsingenjörer på 1950-talet. Av alla planer på att utnyttja atomenergin som drivkälla i fordon eller farkoster var det endast tillämpningen till sjöss som i någon utsträckning kom att förverkligas. Stora satsningar gjordes också på att ta fram atomdrivna bombplan i USA men då president Kennedy i början av 1960-talet lade ned projektet hade de ännu inte kommit långt.

Redan 1946 hade den amerikanska flottan inlett utvecklingsarbete rörande atomdrivna fartyg. Detta resulterade 1954 i att världens första atomdrivna ubåt sjösattes. Med tiden följde också atomdrivna kryssare, hangarfartyg etc. Den nya energikällan erbjöd en viktig fördel för militären eftersom fartygens operationsradie ökade väsentligt. Att teknologin var mycket dyr spelade i sammanhanget mindre roll.

Om kostnaderna varit av underordnad betydelse för militären så var de desto viktigare för möjligheterna att sätta atomkraftaggregat i civila handelsfartyg. I USA finansierade staten det första atomdrivna lastfartyget – N/S "Savannah" som sjösattes redan 1959 och levererades 1962. N/S Savannah var främst avsett att vara ett försöksfartyg.

Svensk varvsindustri, som var bland de ledande i världen, följde naturligtvis den internationella utvecklingen på området med stort intresse. Under det gångna halvseklet hade dieselmotorn framgångsrikt konkurrerat ut ångmaskinen och kanske stod man nu inför ett nytt revolutionerande teknikskifte. Då var det viktigt att inte komma på efterkälken. Ett svenskt forskningsarbete om atomdrift till sjöss initierades i mitten på 1950-talet. Bland de ledande svenska varvsingenjörerna fanns en stor tilltro till den nya tekniken. Fångade i en tidsanda av överväldigande entusiasm inför atomenergins fredliga användning såg de framför sig hur man "snart ska kunna bemästra de tekniska problem som atomdrift medför och även till sjöss dra nytta av de nästan outtömliga energiresurser som finns i klyvbart material", som en ingenjör uttryckte det 1960.

Som alltid fanns det också de som var mer skeptiska och trodde att den nya tekniken inte skulle kunna konkurrera ekonomiskt med konventionell teknik, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Under 1960-talet svalnade intresset för atomdrivna fartyg. Med undantag för atomdrivna isbrytare har energikällan inte fått någon kommersiell användning till sjöss.

En författare som är kritisk till experters förmåga att förutse framtidens teknik är Arthur C. Clarke. I motsats till de tidigare nämnda forskarna hävdar han att felet med de flesta förutsägelser är att de varit alltför konservativa. Måhända bygger denna ståndpunkt på att han främst har studerat hur ledande vetenskapsmän föreställt sig framtiden. Clarke menar att vetenskapsmännen ofta har saknat fantasi och föreställningsförmåga. Därför har de till exempel sagt att flygplan och rymdraketer varit orealistiska, även om de har haft tillräckligt med kunskap för att kunna ana vad som skulle komma, enligt Clarke. Expertkunskapen har således snarast varit ett handikapp: "it is not the man who knows most about a subject, and is the acknowledged master of his field, who can give the most reliable pointers to its future. Too great a burden of knowledge can clog the wheels of imagination".

5. Kan vi säga något om framtiden?
Schnaars återger en uppmaning som han funnit i en artikel i Forbes från mitten på 1970-talet där en då 20 år gammal framtidsprognos recenserades: "When you get the urge to predict the future, better lie down until the feeling goes away". Vi måste fråga oss om det verkligen är så här illa – kan vi inte säga något om framtiden? Det faktum att åtminstone 20 procent av alla förutsägelser i Schnaars studie har slagit in borde inge lite hopp.

Det är naturligtvis också en skillnad mellan att i detalj försöka förutsäga framtiden och att på ett mer övergripande plan ägna sig åt framsynsarbete med alternativa framtidsbilder. Nedan ges några exempel på lyckade förutsägelser. Vidare diskuteras framkomliga vägar i denna typ av arbete.

Det kan konstateras att förutsägelser ibland slår in på ett något annorlunda sätt än man förväntat sig. Ett exempel på detta är en artikel i Newsweek 1959 som förutsade att år 1970 skulle safarier till Vietnam bli vanliga. Safarierna skulle bli populära bland turister "who really wants to get away from it all". Schnaars påpekar – med Vietnamkriget och de många amerikanska soldater som stupade där i åtanke: "Ironically, that turned out to be an accurate prediction, but in a far different form than intended". Denna typ av förutsägelser bör rimligen räknas till de mindre lyckade.

På telekommunikationsområdet lyckades rapporten förutsäga några viktiga utvecklingslinjer. Bland de produkter som förutsades få en vid spridning fanns programminnesstyrda telefonväxlar med ett flertal nya abonnenttjänster, automatiska telefonsvarare, knapptelefoner, faxmaskiner, mobiltelefoner – främst för användning i bilar – och laserteknik för informationsöverföring. Dataöverföring skulle bli en allt viktigare del av Televerkets uppgifter och både företagen och hemmen skulle bli uppkopplade. Många privatpersoner skulle "i sina hem [ komma att] ha en dataterminal, från vilken de genom att trycka på ett antal knappar [ …] kommer att kunna överföra pengar från och till olika konton, betala räkningar och verkställa andra ekonomiska transaktioner som inköp och försäljningar".

Studien beskriver också hur TV på 1980-talet skulle kunna nå ut till hemmen via kabel och göra det möjligt att ta in "10, 20, 30 ja kanske 40 kanaler". Denna kabeltelevision skulle bli särskilt lämpad för storstäder. Ett alternativ, som kanske också kunde bli verklighet, var att hemmen skulle kunna ta emot TV-sändningar direkt från satelliter. Tekniken skulle således inte längre vara den begränsande faktorn när det gällde tillgången på ett stort antal TV-kanaler. Huruvida människor vill ha fler kanaler eller inte förväntades i stället att styra en eventuell expansion på området: "Avgörande blir om kommande generationer önskar mer information eller vill ha lugn, ro och stillhet för meditation".

Också på andra områden förutsåg rapporten förändringar som skulle komma. Ett exempel från transportområdet är att snabbtåg förväntades bli vanliga. Rapporten refererar till uppbyggnaden av helt nya snabbtågslinjer i Japan och Frankrike men framhöll att Sverige på grund av sin otillräckliga befolkningstäthet måste satsa på att utveckla snabbtåg för befintliga järnvägar. Tekniskt skulle detta kunna lösas genom en "förändring av de rälsgående fordonens konstruktion" bland annat genom att "automatiskt luta vagnskorgen inåt i kurvorna". Försök med lutande tåg hade redan utförts på flera håll i världen. Den automatiska vagnlutningen skulle bli avgörande för att kunna köra snabbt – mellan 160 och 220 km/h – på "det jämförelsevis kurviga svenska järnvägsnätet".

Vi kan fråga oss varför IVA-rapporten lyckades så bra i dessa förutsägelser. Frågan kommer här att lämnas obesvarad – läsaren får själv söka finna svaret. Det bör dock poängteras att studien inte beskriver alltför exotiska och fantasifulla tekniker. Tvärtom, de innovationer som förutsägelserna baseras på fanns i många fall mer eller mindre färdigutvecklade vid tiden för IVA-jubileet – till exempel satelliter, självlutande snabbtåg och datorer. Styrkan i framtidsbilderna är framförallt att de beskriver expanderande marknader snarare än helt ny teknik.

Naturligtvis lyckades studien inte lika bra med alla förutsägelser. Ett exempel är rymdtekniken; rapporten förutser att vi skulle få se den första människan på Mars 1985 och att det skulle finnas kommersiella fabriker och laboratorier i rymden i slutet av 1990-talet. Orsaken till dessa alltför optimistiska förutsägelser får sökas i den rådande tidsandan. Det gångna årtiondet hade karakteriserats av en intensiv rymdkapplöpning mellan USA och Sovjet. Kapplöpningen fick sin upplösning i juli 1969 då den första människan satte sin fot på månen. IVA-rapporten publicerades i slutet av oktober samma år och det föreföll naturligt att tänka sig att utvecklingen skulle fortsätta i samma takt inom området. Måhända hade initierade personer i amerikanska regeringskretsar eller vid NASA kunnat ana att luften skulle gå ur rymdprogrammet – men att se det från svensk horisont var givetvis svårare.

Med avstamp i sin empiriska studie föreslår Schnaars några riktlinjer för arbete med framtidsstudier. Han betonar genomgående betydelsen av sunt förnuft. Han framhåller själv att råden är tillsynes självklara men att de ändå försummas förvånansvärt ofta.

Det första och kanske viktigaste rådet är att inte bli förälskad i tekniken. Som vi sett leder detta till ett alltför stort fokus på själva tekniken och att ekonomiska och marknadsmässiga aspekter ignoreras. Det finns ett antal grundläggande frågor som måste ställas när det gäller marknaden för en produkt:

• Vilka är kunderna?
• Hur stor är marknaden?
• Kommer den nya produkten att erbjuda någon fördel jämfört med existerande produkter?
• Är den nya produkten kostnadseffektiv jämfört med existerande produkter? Motiverar nyttan för kunden det pris man måste ta ut för en produkt?
• Talar synliga sociala trender för eller emot den nya tekniken?
• Går produkten på tvären mot mänskliga vanor och rådande kulturbundna värderingar?

Ett exempel till den sista frågan är frystorkad mat. På 1960-talet förutsades att frystorkad mat skulle få en mycket stor marknad. Men så blev inte fallet – den smakade inte lika gott som annan mat, något som kunderna tillmätte stor betydelse.

Enligt Schnaars är det särskilt viktigt att göra cost-benefit-analyser. I vissa fall kan de vara ganska enkla att genomföra. En förutsägelse som inte hade passerat en cost-benefit-analys är undervattenshotell, vilka i mitten av 1960-talet förutsades bli vanliga inom 20 år. Schnaars konstaterar att undervattenshotellen och liknande fantastiska projekt "failed to serve an intended market at any price". Det är betydligt svårare om man försöker att förutsäga marknaden för mer realistiska produkter. De kanske inledningsvis är dyra och ofullständigt utvecklade, men de kan tänkas bli bättre och billigare i framtiden. Så har till exempel varit fallet med datorer, videobandspelare och annan hemelektronik. Schnaars säger att dessa fall är de svåraste att hantera. Vanligen förändras pris och prestanda till den nya produktens fördel när produktionen väl kommit igång. Rosenberg är också inne på detta tema, men ingen av författarna ger något egentligt råd om hur problemet kan hanteras förutom att man ska vara vaksam och medveten om att problemet existerar.

Schnaars finner också demografiska trender användbara. Med viss säkerhet kan vi till exempel förutsäga hur många tjugoåringar det kommer att finnas om tio år. Om vi också kan säga något om deras vanor, värderingar och preferenser – vilket givetvis är svårt i sig – så kan vi också få en uppfattning om de kommer att efterfråga vissa varor och tjänster. Resonemanget kan exemplifieras med att om födelsetalen sjunker till noll blir efterfrågan på förskoleplatser om några år obefintlig. Det är inte troligt att en eventuell immigrationsökning av familjer med små barn skulle kunna uppväga nedgången av antalet födda i Sverige.

Avslutningsvis framför Schnaars några alternativ till förutsägelser av teknisk förändring. Framförallt ser han scenarioanalys som ett fruktbart angreppssätt. Scenarioanalysen målar upp flera alternativa framtidsbilder. Den ger inte bara en bild av förhållandena vid någon fixerad tidpunkt om 10 eller 20 år, utan också en bild av vägen dit och vilka antaganden som visionerna vilar på. Schnaars råder också till att hellre vara konservativ och inte förvänta sig några revolutionerande förändringar än att i alltför stor utsträckning föreställa sig att en ny teknik totalt ska förändra världen. Han hävdar att lyckade förutsägelser "tend to be conservative in their outlook, while the failures foresee fantastic changes". Alla skulle kanske inte hålla med om detta – jämför Arthur C. Clarke ovan. Det sker naturligtvis stora förändringar – men de tar ofta mycket lång tid.

6. Slutsatser
Vilken nytta har då medarbetarna i projektet Teknisk Framsyn av diskussionen i denna rapport? Har alla dessa exempel på förutsägelser något att säga oss som lever i slutet av 1990-talet eller är vi kanske mera rationella, förnuftiga och klarsynta än våra föregångare på området? Svaret på den senare frågan är rimligen nej – inget tyder på att vi väsentligen är bättre lämpade att se in i framtiden än vad man var på till exempel 1950- eller 1970-talet.

Denna rapport har redogjort för ett flertal faktorer som varit bidragande till att förutsägelser misslyckas:

1. Tron att ny teknik helt ska ersätta den teknik som redan finns och att det ska gå förhållandevis snabbt. I verkligheten samexisterar konkurrerande teknologier vanligen under lång tid.
2. Tron att ny teknik endast ska lösa gamla uppgifter och komplettera existerande tekniska system. I stället är det vanligt att ny teknik lägger grunden till helt nya system.
3. Tron att ny teknik ska fungera som universalmedel mot olika samhällsproblem.
4. Svårigheten att se viktiga kopplingar mellan olika teknikområden där just kombinationen av områdena erbjuder stora utvecklingsmöjligheter.
5. Att de som sökt förutsäga framtiden förälskat sig i själva tekniken och därmed försummat ekonomiska aspekter. De har inte beaktat hur potentiella marknader ser ut och om en viss teknik erbjuder användarna något av värde jämfört med existerande alternativ – frånvaro av cost-benefit-analyser.
6. Att man varit fången av tidsandan och trott att dagens stora frågor också ska vara morgondagens stora frågor.
7. Att inte bara rationella ekonomiska överväganden ligger bakom valet av ny teknik. Ofta avgör till synes irrationella överväganden valen, till exempel symboliska värden.
8. Att informationsunderlaget för framtidsstudier ofta har varit otillräckligt. Mycket teknikutveckling sker i det fördolda – främst inom den militära sektorn.

Vilka fällor riskerar då Teknisk Framsyns medarbetare att trampa i? Ja, teoretiskt finns ju risken att de trampar i alla tänkbara fällor, men så pessimistiska ska vi inte vara. Att ta till sig faktorerna ovan och kritiskt rannsaka sig själv bör dock vara värdefullt för att medvetandegöra problemen – även om det naturligtvis finns fler faktorer än de som räknas upp här.

En del av vad som sagts talar till medarbetarnas fördel: som expert på olika områden har man stor kunskap om relevant teknik respektive vetenskap. Detta betyder dock inte att den tekniska kunskapen i sig är den viktigaste – en djupgående kunskap om samhällsprocesser är förvisso av större betydelse. Experten/medarbetaren har inte heller den populärvetenskapliga journalistens incitament till att måla upp exotiska framtidsbilder och skapa uppseendeväckande rubriker.

Fundera igenom ovanstående punkter, en efter en, och försök relatera dem till framsynsarbetet. Det kan vara av värde att för ett ögonblick stanna upp och begrunda vilken tidsanda och vilka frågor som genomsyrar vår egen tid. För att få perspektiv på arbetet bör vi ställa oss frågan vad kommer framtidens historiker – kanske verksamma på 2040-talet – att skriva om det sena 1990-talets projekt Teknisk Framsyn.